she lays safe and sound under the stars.
trying to grasp them,
her limbs too fragile,
and so her heart sweeps them in.
pushing me out.

the city had nothing for her,
she learned to build and to mend.
i'm stuck in this glass prison,
forgetting how to feel.

is this how everything ends?

the ground beneath me splits,
when she walks with him.
putting thorns in to my heels,
watch me decompose.

am i weak, or am i shattered by fear?
am i weak, or am i worn out?
am i dead, or dead to myself?
am i dead, or fading?

tearing apart as i see those three numbers.
respulsed by the thought of her skin,
i only saw you as undone,
because i saw myself in you.

you're the last place to shelter –
from the killing sundown,
and the path home.
the tears i've shed, turned into oceans.
i'm safe for now.

the ground beneath me splits,
when she walks with him.
putting thorns in to my heels,
watch me decompose.

18 höstar och jag kunde inte vara mer vilsen
mitt rum består av tomma flaskor och splittrat glas
dina initialer bildar de två vägarna vi möttes på
mina asfalterar bara en ny väg ut från ett mörknande örebro

vi kanske skulle backa tillbaka några år
dricka och dansa hjärndöda till tomma ord tills vi vet vart vi står
men oavsett hur vi vrider och vänder på ord så handlar allting om
hur vi bara vill förtränga
men nu börjar jag inse att inte ens uppsala eller stockholm
är långt bort nog för att jag ska kunna glömma dig

du brinner, men jag inte göra nånting
jag ser hur konturerna ändras när du varsamt målar över mig
på tavlan du målade sent i maj
en pojke med ögonblicket där hoppet dör
och målar istället min bödel och giljotin
du brinner, men jag drunknar i koldioxiden
genom slangen från avgasröret
vi tynar bort i soluppgången.
vi försvinner. tillsammans.

is this how everything ends?